att vakna till en annan tid.

Nu är den officiellt här. Sommartiden.

Känner ni av den? Vi bokstavligt talat väntade in skiftet mellan två och tre inatt där klockan ska skutta fram en timme extra. Mannen skulle nämligen börja jobba klockan tre. Vad ställer man alarmet på då? När du går upp vid två så är ju klockan plötsligt tre... Så han fick gå upp en timme tidigare och göra sej klar och hoppas på att dom andra kollegorna räknat rätt med tiden. Det är ju lite knepigt det där.
 
 
Sommartiden till trots så faller snön ner igen och skapar en kuliss av vitt. Man är liksom van vid det nu, det vita, och vill mer än gärna byta ut det mot gräs och grönska och solstrålar som värmer huden. Inte fyra meter ökande snö i april. Det är faktiskt det som är det mest motiga nu. Kalendern visar att vi ska hem om mindre än en månad, men tittar man ut genom fönstret och möts av vitt och håller på att halka varje gång på den upptrampade snögången utanför ytterdörren så tror man att säsongen just har börjat. Det blir liksom helt fel i hjärnan, det saknar logik. Så för att hamna i rätt tankar så slukar jag mina trädgårdsböcker och jämför olika frösorter och planerar rabatter i huvudet och tjuvkikar på växthus. Det är liksom min passion nu. Mannens passion har blivit allt som har med kompostering att göra. Det är ju bra att tänka på, men det överlåter jag faktiskt åt honom.
 
Så vi planerar trädgården inför hemkomsten och ignorerar totalt att snön faller utanför fönstret.
Vi vaknade ju trots allt till sommartid idag.