att ha en katt som heter Glenn.
Ja han är ju inte helt och hållet vår då, den där rödrandiga katten med världens längsta kropp och starkaste personligheten. Han som i början bet när han kom åt och nu svansar runt våra ben i köket eller ligger ihopkurad vid fotändan i sängen. Oftast jamar han en gång när han vill in på kvällen och då hoppar han upp på fotpallen i vardagsrummet där han ligger och tvättar sej ungefär tjugofyra gånger tills vi går och lägger oss. (Okej då, ibland fjäskar han rejält för mej i köket för att få en ostskiva...) Och då hoppar han upp i sängen när jag ger honom lov och så trampar han runt i linnelakanen tills han lägger sej vid mina ben och sover till 04:12 ungefär, då hoppar han ner på golvet och jamar svagt en gång för att inte väcka mannen och så släpper jag ut honom.
När mannen går upp vid sextiden brukar katten jama igen för då har han jagat möss och känner sej nöjd över sin insats och tycker att han är värd att komma in i värmen igen. Och så tvättar han sej. Igen. Hela tiden. Han är den renligaste katten jag någonsin stött på.
Och lagom till att jag ska åka till jobbet så har han somnat igen, allra helst mitt i vår säng, och då är jag inte alls populär när jag lyfter ut honom. Speciellt inte när det regnar. Då blir han skitsur, för han hatar vatten. Men sedan kommer han igen på kvällen när det börjar tändas ljus i Huset och det blir lite rörelse där inne.
Ibland kan man tro att han är en hund egentligen när han kommer springande i fyrkantig galopp när man ropar Glenn eller när han svansar efter mej som en skugga när jag är ute i trädgården och pysslar. Och så pratar han hela tiden, hälsar artigt när vi släpper in honom och pratar väder och vind medan jag hänger tvätt. En mycket speciell filur den där som ni förstår.
Bästa bästa Glenn.