att ha en katt som heter Glenn.

 Ja han är ju inte helt och hållet vår då, den där rödrandiga katten med världens längsta kropp och starkaste personligheten. Han som i början bet när han kom åt och nu svansar runt våra ben i köket eller ligger ihopkurad vid fotändan i sängen. Oftast jamar han en gång när han vill in på kvällen och då hoppar han upp på fotpallen i vardagsrummet där han ligger och tvättar sej ungefär tjugofyra gånger tills vi går och lägger oss. (Okej då, ibland fjäskar han rejält för mej i köket för att få en ostskiva...) Och då hoppar han upp i sängen när jag ger honom lov och så trampar han runt i linnelakanen tills han lägger sej vid mina ben och sover till 04:12 ungefär, då hoppar han ner på golvet och jamar svagt en gång för att inte väcka mannen och så släpper jag ut honom.
 
 
 
När mannen går upp vid sextiden brukar katten jama igen för då har han jagat möss och känner sej nöjd över sin insats och tycker att han är värd att komma in i värmen igen. Och så tvättar han sej. Igen. Hela tiden. Han är den renligaste katten jag någonsin stött på.
 
 
Och lagom till att jag ska åka till jobbet så har han somnat igen, allra helst mitt i vår säng, och då är jag inte alls populär när jag lyfter ut honom. Speciellt inte när det regnar. Då blir han skitsur, för han hatar vatten. Men sedan kommer han igen på kvällen när det börjar tändas ljus i Huset och det blir lite rörelse där inne.
 
Ibland kan man tro att han är en hund egentligen när han kommer springande i fyrkantig galopp när man ropar Glenn eller när han svansar efter mej som en skugga när jag är ute i trädgården och pysslar. Och så pratar han hela tiden, hälsar artigt när vi släpper in honom och pratar väder och vind medan jag hänger tvätt. En mycket speciell filur den där som ni förstår. 
 
Bästa bästa Glenn.

att få besök av frosten.

 
Den första frosten kom minst sagt tidigt i år. Imorse låg ett tunt lager halvtinad frost och täckte marken. Tusentals droppar pärlade åkern och solen försökte ta sej igenom den tjocka dimman. Så otroligt vackert att jag sprang ut i tunna skor med kameran i näven och inte brydde mej om att strumporna blev dyngsura av all fukt.
 
 
 
Ett så magiskt skimmer.
Nästintill trollbindande att se hur solen mjukar upp landskapet och färgar det lite varmare hela tiden. Och dimman, som beslöjar allt den kommer åt och håller på en slags spänning tills den försvinner. Makalöst.
 
Så nionde september, då fick vi besök av frosten och också en hejdundrande morgon.
1

att se hösten ta över.

En åker fylld till brädden av pärlstora droppar efter nattens skyfall och en sol som långsamt stiger upp och gör dimman tät och dansande i den kyliga luften. En storslagen höstmorgon med andra ord!
 
 
För visst är den här. Hösten. Den har smugit sej på och färgat björklöven gula i rekordfart och eftermiddagarna tycks kortare för var dag som går. Regnskyarna avlöser varandra och hela trädgården verkar så smått packa ihop och tacka för sej. Hösten är här och den för med sej både gott och ont, men överlag sett så är den nog min favoritårstid ändå. Framförallt så tror jag att den ger mej lite mer tid och kraft att sätta ord på mina tankar och väcka mitt falnande engagemang för skrivandet och hela den här karusellen.
 
Tack och lov för det.