att befinna sej i himmelriket.

Imorse fick jag ett sms från häst-Eva att Cotten var hemma från betet och hade fått nya skor. Inom två timmar stod jag utanför hans hage och ropade på honom. Och visst kom han gående mot mej, precis som vanligt. Min bästa vän.
 
 
 
Cotten heter egentligen Cortino och är en stor herre på 23 år. Häst-Eva bad mej för något år sedan att rida honom eftersom han fortfarande är så pigg, och det tackade jag ju såklart ja till. Visserligen ligger stallet 5 mil ifrån mej enkel väg nu när vi bor i Torpet, men det är värt den långa resan. Det stallet är som hemma för mej och häst-Eva är som en mormor. 
 
Så idag traskade vi ut i skogen igen efter några veckors uppehåll. Och det var som det brukar vara stilla där inne sånär som på några fåglar och en älgko som stirrade på oss från en buske. Och när han fattade galopp och vinden susade i öronen och tårarna rann av fartvinden så kände jag den där lyckan som jag alltid får av att rida honom. Just där och då finns bara vi och tankarna är inbäddade i rosa moln utan utrymme för någon oro eller något negativt. Jag checkar ut liksom. Han ger mej ett lugn som jag vet att jag behöver för att överleva.
 
Och när vi kom tillbaka efter 1,5 timme så var vi svettiga och glada båda två och jag gav honom äpplen och sköljde av honom med kallt vatten. Man måste ju ge tillbaka lite kärlek när man får så mycket själv. Och sedan vinkade jag av honom i hagen och sa hejdå till häst-Eva och åkte hem med ett leende på läpparna och med ett lugn inombords. Det är nog så det känns att vara i himmelriket.

att ha haft på sej vandringskängorna en stund igen.

Kvällen igår spenderades i vandringskängor. Mannen fick en idé att vi skulle gå runt Röttle ån i Gränna och hade packat en liten matsäck. 
 
 
 
Det här är Röttle kvarn. Och på den undre bilden ser ni vårt 'hemliga' fikaställe vid dörren. Där satt vi förra våren, relativt nykära, och åt kyckling och kakor och satt nära nära och pratade om dåtiden och framtiden och ibland satt vi bara tysta och värmdes av varandra och av solen som var stark fast snön fortfarande låg framme. Och jag kände att det här är min man. Det här är rätt. Och så känner jag fortfarande. Det finns ingen finare människa än han.
 
 
 
Och vi traskade på runt ån. Det var igenvuxet och låga grenar som mannen fastnade i men inte jag. Och vi pratade om förra sommaren när vi reste till Österrike för att vandra i bergen. Vår första resa utomlands ihop som är bland det bästa jag gjort. Förutom att jag fick vattkoppor dom sista dagarna och hade 39 graders feber hela resan hem. Det var kaos då och jag höll på att raka av allt hår och svärmor trodde att alla skulle dö men inget av det hände och idag skrattar vi bara åt det. Så som det brukar bli med sådana upplevelser.
 
 
 
Det blev ingen lång vandring den här gången, inte som i Österrike där vi gick 5-6 timmar varje dag. Nej idag var det bara lite uppvärmning för att mjuka upp skorna och minnas hur det var att vandra i dom. Sedan åkte vi ner till utloppet i Vättern och åt och mannen ville bada. Jag nöjde mej med att titta på hur han var tvungen att stå på dom gröna kleggiga stenarna och hålla andan lite när vattnet nuddade magen. Det är definitionen av badkruka.
 
 
 
 
 
Och sen var det dags att åka hem till Torpet igen. Kvällssolen snuddade vid allt vi såg och i hagen betade fåren som vanligt. En härlig kväll med den jag älskar mest och en känsla av dåtiden tack vara mina skor.
 

att fånga en morgonstund.

 
Klockan 04:52 satt jag och tittade ut genom sovrumsfönstret som stod öppet. Dimman låg tät och omfamnade allt som fanns i närheten. Det var helt tyst och stilla och jag kände en tacksamhet över att få ta del av den här morgonstunden.