att ha haft några dagar tillsammans.
Dagarna springer förbi, som vanligt när man har efterlängtat besök. Vi har mest ätit (mamma skämmer bort oss för mycket!) och pratat i massor och tagit igen det vi missat från hemmaplan. Min filosofiska gen kommer garanterat från båda mina föräldrar så vi kan prata i timmar.
Självklart har vi inte gjort bara detta, för det var ju lite för skidåkningens skull som dom kom hit också. Vädret har väl inte varit det bästa men solen har skymtat fram då och då och påminde oss att den faktiskt finns där ovanför molnen.
Dessutom har pappa testat på att köra stollift och kört pistmaskin, helt själv. Det han gör nu är att han tittar på mannens inspelning av sig själv sittandes i pistmaskinen, minst tio gånger om dagen. Tänk vad lite som ska till för att göra någon glad.
Imorgon tar dock det roliga slut, bäddsoffan får dras ihop och det kommer bli mer utrymme i vår lilla lägenhet igen. Ingen kommer snarka i takt med mannen på nätterna eller spela rysk musik på morgnarna. Men nu är det inte så lång tid kvar tills säsongen här tar slut och det blir dags för oss att åka hem. Då ses vi igen.
Det har varit härliga dagar med skidåkning, pistmaskiner och mycket mat.
Och framförallt, så har vi fått vara tillsammans.
Och framförallt, så har vi fått vara tillsammans.