att bländas av solgula huvuden.

Nu står dom där med sina solgula huvuden och sträcker på sej extra mycket när solen är framme.
Dom står på en platå vid rosrabatten och övervakar allt och lyser så pass att man ser dom vart man än är i trädgården. Så så vackra, dom där solrosorna. Även i en enkel gammal potatiskorg, det behövs liksom inte så mycket till när dom är så vackra i sej själva.
 
 
 
Och här ska ni få se...
 
 
...på druvgurkorna som vuxit något fasligt dom senaste dagarna. Hela trädgården hade i stort sett exploderat under helgen som vi var i sommarstugan, det var som att kliva in i en djungel och jag kände knappt igen min egen trädgård efter två dagar borta. Tänk vad mycket som händer när solen bestämmer sej för att kika fram. Mer sådant!
 
PS. Vi tar en trädgårdsrunda snart igen, det är så kul att visa!