att ha haft på sej vandringskängorna en stund igen.
Kvällen igår spenderades i vandringskängor. Mannen fick en idé att vi skulle gå runt Röttle ån i Gränna och hade packat en liten matsäck.
Det här är Röttle kvarn. Och på den undre bilden ser ni vårt 'hemliga' fikaställe vid dörren. Där satt vi förra våren, relativt nykära, och åt kyckling och kakor och satt nära nära och pratade om dåtiden och framtiden och ibland satt vi bara tysta och värmdes av varandra och av solen som var stark fast snön fortfarande låg framme. Och jag kände att det här är min man. Det här är rätt. Och så känner jag fortfarande. Det finns ingen finare människa än han.
Och vi traskade på runt ån. Det var igenvuxet och låga grenar som mannen fastnade i men inte jag. Och vi pratade om förra sommaren när vi reste till Österrike för att vandra i bergen. Vår första resa utomlands ihop som är bland det bästa jag gjort. Förutom att jag fick vattkoppor dom sista dagarna och hade 39 graders feber hela resan hem. Det var kaos då och jag höll på att raka av allt hår och svärmor trodde att alla skulle dö men inget av det hände och idag skrattar vi bara åt det. Så som det brukar bli med sådana upplevelser.
Det blev ingen lång vandring den här gången, inte som i Österrike där vi gick 5-6 timmar varje dag. Nej idag var det bara lite uppvärmning för att mjuka upp skorna och minnas hur det var att vandra i dom. Sedan åkte vi ner till utloppet i Vättern och åt och mannen ville bada. Jag nöjde mej med att titta på hur han var tvungen att stå på dom gröna kleggiga stenarna och hålla andan lite när vattnet nuddade magen. Det är definitionen av badkruka.
Och sen var det dags att åka hem till Torpet igen. Kvällssolen snuddade vid allt vi såg och i hagen betade fåren som vanligt. En härlig kväll med den jag älskar mest och en känsla av dåtiden tack vara mina skor.
