att avsluta en romans.
Det ekar lite här. Ni hör det va?
Jag kan säga som så, att lusten att sätta ord på mina känslor är för tillfället ganska minimala. Chefen ville ha mig ute på min lift den här veckan, och det har jag inget emot, men vad tror ni händer? Jo, min älskar dyker upp. Igen. Han strösslar sin vita konfetti över min tillvaro och försöker bädda in mej i sin mjuka famn. Alltså jag är inte på humör för fler snörelationer nu. Inte i mitten av april!
Ni förstår nog själva hur det känns att komma till jobbet och det ser ut såhär:
Det är fortfarande ganska okej, men när man slitit med enbart stolarna (som för övrigt är 85 till antalet) och man får stanna liften 2 gånger för att ta bort snön under stolarna med, och det då inom 2 sekunder ser ut såhär:
då blir man förbannad.
Det är som att vara fast i det där bandet igen, januaribandet som spelas om och om igen.
Jag är inte det minsta intresserad av någon snöromans mer.
Därför åker jag hem på tisdag den 21 april.
Jag är inte det minsta intresserad av någon snöromans mer.
Därför åker jag hem på tisdag den 21 april.