att se hösten ta över.

En åker fylld till brädden av pärlstora droppar efter nattens skyfall och en sol som långsamt stiger upp och gör dimman tät och dansande i den kyliga luften. En storslagen höstmorgon med andra ord!
 
 
För visst är den här. Hösten. Den har smugit sej på och färgat björklöven gula i rekordfart och eftermiddagarna tycks kortare för var dag som går. Regnskyarna avlöser varandra och hela trädgården verkar så smått packa ihop och tacka för sej. Hösten är här och den för med sej både gott och ont, men överlag sett så är den nog min favoritårstid ändå. Framförallt så tror jag att den ger mej lite mer tid och kraft att sätta ord på mina tankar och väcka mitt falnande engagemang för skrivandet och hela den här karusellen.
 
Tack och lov för det.