att äntligen kunna dra ner på tempot.

Den här veckan har minst sagt varit fullspäckad. Så blir det ju när man flyttar. Mannen har jobbat väldigt mycket in i det sista så jag fick passande nog sysselsätta mej med att packa ner Torpet. Och nu är det tomt sånär som på några stolar, Göran och fårskinnen. Dom kan vi ju inte vara utan längre. 
(För er som inte vet vem Göran är så är det min kaktus som blommar på vintern. En mycket stilig historia med chockrosa blommor som varit mej trogen i över tio år. Vi är polare nu liksom.)
 
Så det har varit flyttkartonger och bubbelplast som jag pysslat med, och så har jag varvat det med att träffa Flisan. Underbara Flisan. Vi lärde känna varandra i somras men trivs så bra ihop. Det borde finnas fler som henne.
 
Och så har vi träffat Emil och Andrea och mannens släkt och fikat och kramats och sagt hejdå. Och imorgon väntar ett julbord av finaste slag med mannens närmsta familj. Det är sånt som behövs i dessa tider. Vintertider och flyttider. 
 
Men mer om det imorgon. Nu sitter vi framför brasan mannen och jag, på fårskinnen såklart, och äter ostbågar och pratar om livet. Det är fint det.