att befinna sej i himmelriket.
Imorse fick jag ett sms från häst-Eva att Cotten var hemma från betet och hade fått nya skor. Inom två timmar stod jag utanför hans hage och ropade på honom. Och visst kom han gående mot mej, precis som vanligt. Min bästa vän.
Cotten heter egentligen Cortino och är en stor herre på 23 år. Häst-Eva bad mej för något år sedan att rida honom eftersom han fortfarande är så pigg, och det tackade jag ju såklart ja till. Visserligen ligger stallet 5 mil ifrån mej enkel väg nu när vi bor i Torpet, men det är värt den långa resan. Det stallet är som hemma för mej och häst-Eva är som en mormor.
Så idag traskade vi ut i skogen igen efter några veckors uppehåll. Och det var som det brukar vara stilla där inne sånär som på några fåglar och en älgko som stirrade på oss från en buske. Och när han fattade galopp och vinden susade i öronen och tårarna rann av fartvinden så kände jag den där lyckan som jag alltid får av att rida honom. Just där och då finns bara vi och tankarna är inbäddade i rosa moln utan utrymme för någon oro eller något negativt. Jag checkar ut liksom. Han ger mej ett lugn som jag vet att jag behöver för att överleva.
Och när vi kom tillbaka efter 1,5 timme så var vi svettiga och glada båda två och jag gav honom äpplen och sköljde av honom med kallt vatten. Man måste ju ge tillbaka lite kärlek när man får så mycket själv. Och sedan vinkade jag av honom i hagen och sa hejdå till häst-Eva och åkte hem med ett leende på läpparna och med ett lugn inombords. Det är nog så det känns att vara i himmelriket.