att äventyra i ett vinterlandskap.

Så var det äventyrsdags.
Vi packade ner lunch och fika och varm choklad och varsin extra tröja och så åkte vi. Ut på dom små snirkliga vägarna som alltid har ett lager snö på sej och som kantras av snötunga träd och istappsklädda berg.
 
 
Och fjordar.
Dessa fjordar som tar andan ur en med sina spegelblanka vatten där dimman rullar in och bergen står stadiga som pudrade kulisser.
 
 
Mannen hittade en liten avstickare som enligt vägskyltarna faktiskt ledde någonstans, men vi blev lite osäkra när vägen inte var bredare än bilen. Har kan ju ingen bo? tänkte vi. Hur gör dom om dom får möte?
 
 
 
Men jo, fram till en liten by kom vi. Och där vände vi för att komma närmare vattnet igen. Och så mötte vi både en traktor och en bil. Såhär bor alltså folk. Våra små landsvägar i Sverige kommer aldrig kännas små och oändliga längre.
 
 
 
Medan mannen fiskade och plockade blåmusslor så klev jag runt i snön med kameran och glömde bort tiden och kylan en stund och bara tittade genom linsen. Jag blir alltid fascinerad av hur naturen lever sitt egna liv. 
 
 
 
Meterlånga istappar som stundtals gav ifrån sej ett dripp-dropp och som fick mej att tänka på en ståtlig orgel.
 
 
 
Och när vi båda var nöjda och hade ätit upp vår picknick så körde vi den lilla smala vägen tillbaka och åkte hem med rosafärgad himmel bakom bergen. Naturen är verkligen storslagen här och vinterkylan gör den än mer fantastisk. Länge leve vinterparadiset.
 
1
Oslofru

Så mycket snö, vad vackert! <3

Svar: Man tänker lite annorlunda när man är omringad av 4 meter snö hela tiden, men för stunden är det fint :)
Stephanie Orlovsky